2013 satte vi upp ”A Shnorershpil” byggd på Tolvskillings-/Tiggaroperan med det ständigt aktuella temat tiggeri, korruption, vänskap och kärlek. Dikt och dagens verklighet kom mycket nära varandra och gruppens medlemmar fick lära sig ord från både underliv och undre värld. Ord och begrepp som aldrig ingått i deras barndoms jiddisch.
Nästa pjäs var skriven på jiddisch och var en bearbetning av I B Singers novell ”Gimpl Tam”. Moshe Yassur hade skrivit en musikalversion som vi fick använda. Det är en svart och sorglig historia om en liten Polsk stad i början av 1900 fylld av fattigdom och vidskepelse, kanske inte väsensskild från en svensk stad fylld av frikyrka. Med Yassurs hjälp och en hel del fri tolkning fick vi fram både humorn och poesin i berättelsen. Och det mustiga direkta språket utan inlindningar och omskrivningar.
Årets uppsättning ”De kloka i Chelm” är vår femte i ordningen och är skriven direkt på jiddisch och även den har vi fått av Moshe Yassur. Den är översatt av Ben Auerbach och en mer absurd historia kommer vi ha svårt att hitta.
Judith Hollander, regissör
Mycket nöje! Mit fil fargenign!
Stockholms Jiddische Teateramator´n
De kloka i Chelm
När publiken lämnar denna föreställning om De kloka i Chelm, så undrar kanske en och annan om det verkligen kan ha funnits en sådan ort som Chelm. Jo visst fanns det Chelm, en liten stad i östra Polen, ungefär sex mil söder om Lublin. Där har judar bott sedan 1300-talet och de första berättelserna om de kloka narrarna i Chelm publicerades redan 1597. Bland många andra har även Isaac Bashevis Singer broderat ut de folkloristiska berättelserna om Chelms ’visa mäniskor’.
Varför just invånarna i Chelm skulle vara sådana tokar är det svårt att veta, men det finns många andra städer vars befolkning har levt upp till motsvarande rykte. Grekerna hade sitt Abdera, engelsmännen Gotham och tyskarna hade staden Schilda, vars Schildbürger möjligen hittade på ännu tokigare lösningar på sina kommunala problem än de kloka i Chelm. Den folkloristiska fantasin känner inga nationella gränser.
Mojshe Gershenzon (död 1945), författaren till vår pjäs, tog sig an en sådan tokig historia, nämligen den om hur man kan hindra en tok att få barn, vars barn och barnbarn skulle urholka Chelms förmenta klokskap. På vägen att lösa detta problem använder sig Gershenzon av en rad i dramahistorien beprövade tokerier. Logiken i pjäsen är lika motsägelse-full som i Shakespeares komedier eller i Brechts pjäser – idel tomma påståenden. Gershenzons komiska dialoger i De kloka i Chelm driver handlingen mot en avgörande höjdpunkt, som absurdister som Samuel Beckett eller Eugene Ionesco skulle ha jublat över.
Handlar då De kloka i Chelm bara om tokerier? Visst kan man roa sig på en sådan föreställning, de välspelade knasiga förvecklingarna och den finurliga upplösningen. Men handlar det inte likväl om dagens kommunala styrning och politikens oförvitliga logik? För den som vill kan de ’visa mäniskorna från Chelm’ även idag uppfattas som ett inlägg i diskussionerna om ’vi’ och ’dom’, om medborgaren å ena sidan och å den andra sidan de som står utanför. Genom den judiska folkloren gestaltas här samhällets självbelåtenhet genom satirens prisma.
Willmar Sauter
Professor i teatervetenskap
Stockholms Universitet